Nationella symboler

Estlands nationalflagga

Flaggan invigdes för första gången i Otepää, den 4 juni 1884 som Estlands Studentföreningens flagga. Under de följande åren kom den blå-svart-vita flaggan att bli en nationell symbol i Estland. Den 21 november 1918, samma år som den estniska självständighetstiden började, utnämndes fanan till statsflagga av den provisoriska regeringen. Knappt fyra år senare lagstadgades statsflaggan av parlamentet (Riigikogu). Flaggan kom således att bli en symbol för frihet och självständighet i Estland.

Efter Sovjetunionens våldsamma ockupation av Estland, den 1 juni 1940, förbjöds dock statsflaggan helt. Först 1988 kom flaggan återigen att brukas öppet. Detta skedde i samband med "Den sjungande revolutionen" då flaggan användes som en nationell symbol. Efter ytterligare frihetsdemonstrationer tilläts den blå-svart-vita fanan igen. Sedan den 24 februari 1989 har flaggan vajat från borgtornet Långe Hermann (Pikk Hermann) på Tallinns Domberg.

Det första hissandet av flaggan var både känslosamt och mycket uppmärksammat. Den 7 augusti 1990 återinfördes statsflaggan officiellt, och den 6 april 1993 kom flaggan återigen att lagstadgas.

Nationsflaggans färger sägs representera Estlands historia, folkdräkter, och natur. De olika färgernas betydelse har förklarats och tolkats på varierande sätt;

- den blå färgen står för tro, lojalitet och hängivenhet, men representerar även himlen, havet och sjöarna.
- Den svarta färgen symboliserar det estniska folkets lidande och landets mörka förflutna. Färgen påminner även om de traditionella svarta folkdräkterna som tidigare bars av de estniska bönderna.
- Vitt står slutligen för esternas strävan efter upplysning och dygd. Den vita färgen symboliserar också björkträdets bark, snö, och ljusa sommarnätter.

Statens vapensköldar

Den Stora Vapenskölden

Estland innehar två vapensköldar, som går under namnen Stora och Lilla Vapenskölden. De båda nationella vapensköldarna bekräftades av parlamentet (Riigikogu) genom lag, den 19 juni 1925. Den Stora Vapenskölden innehar tre blå lejon pryder en guldbelagd sköld. En gyllende krans av eklöv omringar tre av sköldens fyra sidor.

Den Lilla Vapenskölden

Den lilla vapenskölden är utformad på liknande sätt, fast saknar eklövskransen. Sköldarnas lejon symboliserar, vart och ett, olika tecken på mod i den estniska historian. Det första lejonet representerar esternas mod i deras långa kamp för frihet. Det andra lejonet står för esternas mod vid upproret i Harjumaa 1343.

Slutligen symboliserar det tredje lejonet esternas mod i deras kamp för frihet mellan åren 1918-1920. Den förgyllda ekkransen står för Estlands mångåriga styrka och uthållighet, samt de aldrig falnade traditionerna av frihet.

Nationalsång

"Mitt hemland, min lycka och min glädje" är en melodi som skrevs 1843 av Fredrik Pacius, en finsk kompositör med tyskt ursprung. Johann Voldemar Jannsens lyrik verkar som sångtext, och den fulländade versionen sjöngs på Estlands första Sångfestival, 1869. Sångens populäritet ökade under den växande nationella rörelsen. Då Estland och Finland blev självständiga efter Första Världskrigets slut, framkom det att båda nationerna hade samma melodi, men dock olika texter, som nationalsång. Estland införde den officiellt som nationalsång år 1920. Under de decennium som Estland var ockuperat av Sovjetunionen förbjöds sången, liksom nationsflaggan, helt. Genom återupprättandet av Estlands självständighet blev nationalsången återinförd.

MU ISAMAA, MU ÕNN JA RÕÕM
Musik: Fredrik Pacius
Text: Johann Voldemar Jannsen

Mu isamaa, mu õnn ja rõõm,
kui kaunis oled sa!
Ei leia mina iial teal
see suure, laia ilma peal,
mis mul nii armas oleks ka,
kui sa, mu isamaa!

Sa oled mind ju sünnitand
ja üles kasvatand;
sind tänan mina alati
ja jään sull' truuiks surmani,
mul kõige armsam oled sa,
mu kallis isamaa!

Su üle Jumal valvaku,
mu armas isamaa!
Ta olgu sinu kaitseja
ja võtku rohkest õnnista,
mis iial ette võtad sa,
mu kallis isamaa!

Nationalblomman

Blåklinten

Ladugårdssvalan